För det är jag värd...

Innan idag somnade jag på lektionen. Det är en rätt läskig känsla att inte kunna hålla ögonen öppna och kroppen stänger av. Sen vaknar jag av att lektionen är slut. Det är illa när bananen inte räcker till. Det är illa när inte frukosten räcker till. Därför hatar jag att gå mellan 10.00 - 13.20. Jag behöver ha lunch klockan halv tolv för att vara en normal människa. Det värsta är att jag har problem med att vara trevlig eller någolunda normal när jag pratar med andra människor. När det är sådär illa hatar jag alla som pratar utan anledning, kommer med störiga kommentarer och skrattar sådär lite för högt. Men jag har lärt mig att inte bli helt dampig.

Värst kan vara på morgonen. Då är jag världens mest elakaste och otrevligaste människa om jag verkligen inte försöker vara trevlig. Men vem vill vara trevlig när hela kroppen inte vill?

Under den senaste månaden har inte det här hänt så ofta, det beror mest på att jag har börjat träna och äta regelbundet. Dock har hela denna veckan varit väldigt oregelbunden med mat som glöms och träningar som har uteblivits. Jag ska sluta slarva, då blir det bättre. Men fram tills dess kan vi skratta åt det istället. För det är så himla sorgligt.