För det är jag värd...

Snöflingorna yr i den iskalla luften i ett mönster som först känns så huller om buller men vid närmare blick har varje snökristall sitt eget mönster. Varje flinga tar sin egen väg i stormen och gör just stormen till ett yrväder. Nu känns det skönt att sitta bakom fönstret och titta ut. Värmen härinne känns som en underbar kontrast till iskylan där ute. Husen står som fastgjutna i marken och det är först vid synen av de stackars vissna, frusna blomstjälkarna som överlevt vintern som man verkligen kan förstå att det är storm. Deras rötter håller på att ryckas bort och virvla ut i världen. Snötäcket växer sig tjockare och tjockare för varje sekund som går och tankarna förs till att bli strypt långsamt. Det blir en lite kväljande känsla av all snö. Men allt är som det ska, det är ju bara snö, inte ett stryptag om livet, kanske bara om naturen omkring mig. Snön förändras konstant, något som ingen kan göra något åt. Men den kommer alltid vara precis så bitterljuv som den är ljust nu. Iskall, känslolös men så oändligt vit och vacker.

Idag stannar jag hemma och om snön avtar ska jag iväg och handla ingredienser till mitt julgodis och frossa ikväll på ett sätt som ingen förstår. Jag behöver det, för det är jag värd.